Jag ska snart flytta till det nya huset i Kungälv med mamma, pappa och brorsan. Flytta hem igen på riktigt med andra ord. Ska bli jättejätteskönt att äntligen få starta om. Trycka in resetknappen på riktigt. Nytt hem. Nytt tänk. Nya vanor. Nya drömmar. Nya mål. Ny historiebok.
Jag är mycket mer färgstark innombords än innan och det smittar av sig till mitt yttre också. Hur jag vill ha det runt omkring mig. Jag älskar den här radion. Roberts Revival i pastellgrönt. Vill ha, vill ha, vill ha! Ska kika på om Pappsens HiFi-kontaker kan få tag på en sådan till grossistpris kanske. För man kan ju inte påstå att den är billig. Men å andra sidan, om jag inte skaffar mig den får den i alla fall pryda min blogg och det är ju inte fy skam heller. Jag har lite spännande planer för min sekretär som jag ska uppdatera om så småningom. Första stoppet på den kreativa fronten är lapptäcket jag håller på med. Stay creative!


Love, Puck.

Angående glasbitarna som hittats i diverse livsmedel den senaste veckan började jag diskutera med min käre fars vän. Jag kom underfund med att jag har otroligt mycket tankar, slutsatser och smartare lösningar på lager. Den här mannen frågade mig om det var så att jag var av uppfattningen att det var veganer som låg bakom detta. Jag tror inte uteslutande att det är veganer som trycker in glasbitar i livsmedlet i fråga och jag tycker inte det är särskilt relevant vilka det är som gör detta heller, förutom ur rättssynpunkt. Jag tror att de här människorna handlar i vad de tror är rätt tillvägagångssätt och vad som är bäst, inte för att skada någon.

Jag tycker att det är viktigare att fråga sig vad det är de här människorna vill uppnå, vad de vill att vi som konsumenter ska tänka, tycka och göra. För det är vi som konsumenter som drabbas hårdast rent fysiskt om vi skulle få i oss glaset. Företagen som säljer produkterna till butik får en ekonomisk förlust genom återkallade produkter, kassaktioner och eventuella skadeståndsbetalningar. Efterfrågan finns fortfarande bland konsumenterna, om än inte lika stor, vilket leder till att både slakteri och uppfödare går i vinst och får väldigt mycket att göra. Men jag tror knappast att det är någon i denna verksamhet som skulle syssla med en sådan långsiktigt destruktiv vandalism för att på något skruvat vänster gå i vinst.

Det jag misstänker att det man som vandal vill belysa är de förhållanden som djuren lever i, fraktas i och slaktas i och det kan jag verkligen förstå. Mycket har blivit bättre, mycket tack vare medialt intresse men det är långt ifrån idealiskt. Och vad är idealiskt? Det skulle väl vara att man låter grisen, hönan och fåret strutta runt på en liten bondgård någonstans i Sveriges inland, bli kramat och älskat och på ålderns höst, när struttandet inte sker lika smärtfritt längre, bli avlivat hos en veterinär under ordnade och humana former. Jag hade gärna sett att det var såhär. Verkligen! Men faktum är att vi är så fruktansvärt många på den här planeten som äter kött dagligen att jordens yta inte skulle räcka till om vi skulle använda tidigare nämnd uppfödningsmetod, hur gärna vi än hade velat.

Börja i rätt ände. Informera konsumenten om till exempel kycklingarnas levnadsförhållanden. Jag vet varför en kycklingfilé plockad ur frysdisken är både mörare och godare än en ”hemmagjord” höna (kycklingfiléerna har suttit på kycklingar som inte haft utrymme att röra på sig och därför inte kunnat bygga upp några muskler) och det är vidrigt på väldigt många plan som jag inte behöver skriva om här, men frågan är om gemene man vet om det. Så länge efterfrågan finns efter produkten kommer den fortsätta att tillverkas. Försök inte skrämma bort människor från köttkonsumtion in i någon slags tvångsvegetarianism på grund av rädsla för att få halsen uppskuren av en glasbit. Skräm bort dem från köttkonsumtion genom upplysning i sådana fall. Ta reda på vad man skulle göra för skillnad i det stora hela om man avstod från kött helt och hållet en dag i veckan. Många äter trots allt kött i mer eller mindre utsträckning vid varje mål mat på dagen. Det blir mycket kött på ett år. Hur många grisar låter man slippa växa upp i industriljuset med smärtor i kroppen i hela sina liv för att sedan slaktas? Sådana siffror hade i alla fall jag i egenskap av ”köttätare” intresserat mig för. I slutet av den vänliga föreläsningen intill köttdisken hade jag också velat ha ett litet recepthäfte med goda, enkla och näringsriktiga vegetariska alternativ. Allt detta hade jag mer än gärna ägnat mig åt om jag visste hur jag skulle få fram svaren.

Men i slutändan kan man inte tvinga någon att sluta med att göra någonting, vare sig det handlar om att börja träna, sluta äta kött eller att till och med avsluta en destruktiv relation. Personen som borde göra någonting kommer ta det beslutet först när han själv ser att det är rätt för honom. Man bestämmer alltid själv vad man gör, för sin egen eller någon annans skull. Vill du få någon att sluta äta kött? Förklara då för honom varför denne ska göra det. Sedan är beslutet hans. Men bollen är i rörelse.