Varför är det så?
Varför säger man att gräset är grönare på andra sidan när alla grässtrån kommer från samma fröpåse?
Att alltid vilja ha mer och glömma det man har precis just nu, eller ta det för givet, är någonting många gör. Hur blev det så? När blev man girig?
Att tycka att man är värdelös på någonting man gör i jämförelse med han eller hon där borta.. tja.. inte heller så ovanligt. Ska man verkligen jämföra sig med andra? Det har inte samma bakgrund och tankar som du, så varför förutsätta att de har det? Jobba på dig själv, sluta jämföra och var säker på din sak. Huvudsaken är att du är bra på någonting för dig själv.. vem gör någonting som de tycker är roligt eller som de är bra på för någon annans skull? Varför då jämföra?
Varför avslöja och framhäva sina små brister och fel när de i själva verket inte är så stora? Vill man har sympati och medhåll från någon i sin omgivning? Vill man slippa ta ansvar för sina eventuella misstag som man kan tänkas göra i framtiden? Låta alla veta att "jag är verkligen jättedålig på namn" för att ursäkta i förväg om man skulle glömma människors namn i framtiden. Är det inte en fråga om inställning? Man bygger upp sin image och sedan lever man upp till den. vill du verkligen vara en människa som glömmer namn och nummer? Varför ska du då envisas med att upprätthålla det beteendet?
Hur kommer det sig att många människor ser på andra och deras problem med en viss skepticism? Kan man inte få tycka att vissa saker är jobbiga utan att någon ska jämföra dem med svälten i Afrika? Synen på problem är lika personliga som en dna-gen. Lycka till att sätta dig in i hur någon annan ser på sina eller dina problem! För dem är deras syn på dem helt logisk precis som du tror att din syn på alla problem är helt logisk och det enda riktiga.
Mycket tankar, funderingar och dessto fler åsikter snurrar i huvudet. Det är fruktansvärt svårt att tänka opartiskt när det gäller ens eget liv.
Att alltid vilja ha mer och glömma det man har precis just nu, eller ta det för givet, är någonting många gör. Hur blev det så? När blev man girig?
Att tycka att man är värdelös på någonting man gör i jämförelse med han eller hon där borta.. tja.. inte heller så ovanligt. Ska man verkligen jämföra sig med andra? Det har inte samma bakgrund och tankar som du, så varför förutsätta att de har det? Jobba på dig själv, sluta jämföra och var säker på din sak. Huvudsaken är att du är bra på någonting för dig själv.. vem gör någonting som de tycker är roligt eller som de är bra på för någon annans skull? Varför då jämföra?
Varför avslöja och framhäva sina små brister och fel när de i själva verket inte är så stora? Vill man har sympati och medhåll från någon i sin omgivning? Vill man slippa ta ansvar för sina eventuella misstag som man kan tänkas göra i framtiden? Låta alla veta att "jag är verkligen jättedålig på namn" för att ursäkta i förväg om man skulle glömma människors namn i framtiden. Är det inte en fråga om inställning? Man bygger upp sin image och sedan lever man upp till den. vill du verkligen vara en människa som glömmer namn och nummer? Varför ska du då envisas med att upprätthålla det beteendet?
Hur kommer det sig att många människor ser på andra och deras problem med en viss skepticism? Kan man inte få tycka att vissa saker är jobbiga utan att någon ska jämföra dem med svälten i Afrika? Synen på problem är lika personliga som en dna-gen. Lycka till att sätta dig in i hur någon annan ser på sina eller dina problem! För dem är deras syn på dem helt logisk precis som du tror att din syn på alla problem är helt logisk och det enda riktiga.
Mycket tankar, funderingar och dessto fler åsikter snurrar i huvudet. Det är fruktansvärt svårt att tänka opartiskt när det gäller ens eget liv.
Äntligen.
Äntligen känner jag att jag kan skriva igen.
De senaste veckorna har varit lite turbulenta.
Lite upp och ner och lite fram och tillbaka.
Jag har inte vetat vad jag borde skriva eller göra.
Så jag har helt enkelt skitit i hela grejen.
Jag skakar i hela kroppen, det kan vara nervositeten eller det faktum att vinden kryper sig in innanför huden och griper tag om mina benknotor. Jag vill gärna tro att det är det senare när jag står och balanserar först på den högra foten för att sedan byta till den vänstra.
Ännu ett sms. Jag blir lugn och varm i hela kroppen när jag ser att det är från min Isak.
"Det kommer gå så bra! Du kan du, det vet jag!"
Tre lugna andetag med ett leende på läpparna, sedan börjar jag darra igen. Tänk om jag inte klarar det! Hur många kommer jag göra besvikna då? Ingen kommer ju säga att de är besvikna på mig om jag misslyckas, de skulle rent utav neka till det om jag frågade. Men det skulle kännas i hela kroppen av att se deras kroppsspråk när man säger att man inte har klarat av det.
Jag sitter på 4:ans spårvagn. Mina händer skakar, de är alldeles kalla. Tänk om, tänk om, tänk om, tänk om snurrar runt i huvudet på mig. Om och om igen. Ett ofrivilligt mantra jag anammat fler än en gång det senaste. Orättvist. Jag börjar riva i väskan. Sminka mig kan jag göra! Då blir jag lugn. Right...!
I väntrummet sitter min vän Frida, som gick ut i våras, och väntar. Ett kärt och oväntat återseende. Hon lugnar mig utan att ens veta att jag är stressad. Jag säger ingenting, jag hoppas inte det syns. Hon ska dra till norge.. jobba med att rensa fisk. Precis vad jag har tänkt göra efter gymnasiet ju! Kanon, en kontakt med ett nummer. Grymt fint!
Jag har blivit placerad framför dator nummer 4. Frida sitter på bordet brevid, snett mittemot. Vi tittar inte på varandra. Ingen tittar på någon annan i rummet. Det skulle inte hjälpa en på något sätt.
33 minuter senare är alla frågot ifyllda. Jag sitter och stirrar på knappen som kallar sig "avsluta prov". Fy fan! Ångest. Men jag klickar på knappen. Jag kan ju inte dra ut på det för att jag inte vill konfrontera.
Shit! Vilken lättnad.
Och jag klarade det med stor marginal! Idag har jag all rätt att vara en jävla mallpadda för snart har jag körkort! Det du!
Snart sitter jag vid ratten för gott!
(Mamma och pappa har snackat med varandra om att sälja bilen till mig. Hoppas det blir så.)
Puss på er. Kärlek och kramar!
För idag är jag lycklig!
De senaste veckorna har varit lite turbulenta.
Lite upp och ner och lite fram och tillbaka.
Jag har inte vetat vad jag borde skriva eller göra.
Så jag har helt enkelt skitit i hela grejen.
Jag skakar i hela kroppen, det kan vara nervositeten eller det faktum att vinden kryper sig in innanför huden och griper tag om mina benknotor. Jag vill gärna tro att det är det senare när jag står och balanserar först på den högra foten för att sedan byta till den vänstra.
Ännu ett sms. Jag blir lugn och varm i hela kroppen när jag ser att det är från min Isak.
"Det kommer gå så bra! Du kan du, det vet jag!"
Tre lugna andetag med ett leende på läpparna, sedan börjar jag darra igen. Tänk om jag inte klarar det! Hur många kommer jag göra besvikna då? Ingen kommer ju säga att de är besvikna på mig om jag misslyckas, de skulle rent utav neka till det om jag frågade. Men det skulle kännas i hela kroppen av att se deras kroppsspråk när man säger att man inte har klarat av det.
Jag sitter på 4:ans spårvagn. Mina händer skakar, de är alldeles kalla. Tänk om, tänk om, tänk om, tänk om snurrar runt i huvudet på mig. Om och om igen. Ett ofrivilligt mantra jag anammat fler än en gång det senaste. Orättvist. Jag börjar riva i väskan. Sminka mig kan jag göra! Då blir jag lugn. Right...!
I väntrummet sitter min vän Frida, som gick ut i våras, och väntar. Ett kärt och oväntat återseende. Hon lugnar mig utan att ens veta att jag är stressad. Jag säger ingenting, jag hoppas inte det syns. Hon ska dra till norge.. jobba med att rensa fisk. Precis vad jag har tänkt göra efter gymnasiet ju! Kanon, en kontakt med ett nummer. Grymt fint!
Jag har blivit placerad framför dator nummer 4. Frida sitter på bordet brevid, snett mittemot. Vi tittar inte på varandra. Ingen tittar på någon annan i rummet. Det skulle inte hjälpa en på något sätt.
33 minuter senare är alla frågot ifyllda. Jag sitter och stirrar på knappen som kallar sig "avsluta prov". Fy fan! Ångest. Men jag klickar på knappen. Jag kan ju inte dra ut på det för att jag inte vill konfrontera.
Shit! Vilken lättnad.
Och jag klarade det med stor marginal! Idag har jag all rätt att vara en jävla mallpadda för snart har jag körkort! Det du!
Snart sitter jag vid ratten för gott!
(Mamma och pappa har snackat med varandra om att sälja bilen till mig. Hoppas det blir så.)
Puss på er. Kärlek och kramar!
För idag är jag lycklig!
