puckemumma

Igår var jag på sjukhuset angående mina då 5 kvällar i rad då jag
haft drygt 40 graders feber vid läggdags.
Jag hade fått en tid hos en läkarkandidat vid namn Joakim. Vi
snackade en massa, för tro mig, jag har jättemycket att berätta som
läkare tycker är intressant. Han undersökte mig och skickade mig
på lite prover, lät mig vänta lite så att han kunde överlägga lite med
en överläkare. Tog lite fler prover. Varje gång han kom ut i
väntrummet tittade jag oroligt på honom varpå han log och sa "Dig
har jag inte glömt."
En trevlig och omtänksam man. Jag måste nog säga att det är det
bästa läkarbemötandet jag har fått någonsin...
trots att han sa att det luktade influensa lång väg om mig. HM.
Efter två timmar fick jag ett handskrivet läkarintyg, en ny läkartid och
en replik som gjorde att mitt hopp gentemot sjukvården började i
mina ögon växa igen, kanske inte i den storleksordningen att bilden
jag hade när jag var liten om läkare med gnistrande stetoskop,
filmstjärneleenden, långa fladdrande mantlar och en blind tilltro till
bot mot allt hemskt i hela världen, inklusive fattigdom och nöd. Han
sa i alla fall "Jag vill verkligen gå till botten med allt som du lider av.
Vi ska lösa detta, okej?" Sure bacon, det gör vi!
Att ens guldkantade vän Timmy kom och hämtade en med bilen gjorde
att influensan var lite mer uthärdlig. Tack!

Gick och la mig med 40 grader i natt igen, vaknade några gånger
under nattens gång. Vid 7:e gången bestämde jag mig för att ta en
dusch, när kroppen ska dra ner kroppstemperaturen 3 grader under
bara några timmar resulterar det i att man svettas. Tro mig ni vill inte
veta i detalj vilka mängder det är men jag kan avslöja att det är tillräckligt
för att yrvaket vilja gå genom hela huset för att ta en dusch klockan fem
på morgonen.
Det var fruktansvärt skönt att stå där i duschen utan ljuset på med de
varma vattenstrålarna rinnande över axlarna ända till jag kände att benen
vek sig under mig och att det började flimmra framför ögonen. Att svimma
i en kolsvart dusch med vattnet på full fräs klockan fem på morgonen är ju
det sista man förväntar sig en tisdag. Jag var inte borta mer än några
sekunder och då kravlade jag mig tillbaka brevid Isak, som för övrigt höll
fast vid att jag ska väcka honom om jag ska upp och göra någonting på
natten, eller skicka iväg honom på små uppdrag.
Jag har världens bästa pojkvän, jag vill gärna ha kvar honom så jag försöker
styra och ställa så lite som möjligt och i alla fall fixa minst hälften av allt jag
behöver själv.. men gullig är han ^^



Min spännande rapport från sjuksängen!
uäck!