puckemumma

Jag har fixat matteprovet.
Tror på ett VG denna gången.
Jag nöjer mig med det i slutbetyg också.
Det får jag.

.

Jag känner mig inte lugn.
Eller, jo, lugn rent pluggmässigt men inte med de ställningstaganden jag måste göra.
Att bara låta allt vara som det är utan att behöva bestämma någonting funkar en stund.
Den stunden har tagit slut.
Jag vill att den ska vara tidlös men så är det inte med stunder och ögonblick.
De är just vad de heter.
Stunder.
Ögonblick.
Jag vill ha klarhet.
Men jag vill inte komma fram till det som är oundvikligt.
Det som jag innerst inne redan vet är det jag måste bestämma mig för.
Jag vill inte konfrontera det.
Måste jag det?
Antagligen.

Jag vill att allt ska vara så lätt som det var när man var liten.
Eller yngre.
Vem säger att det inte kan vara det?
Jag.
Det handlar om inställning helt och hållet.
Jag ska göra att det blir enkelt.
Från och med nu kommer det vara okomplicerat.
Jag måste bara övertyga mig själv först.
Imorgon?
Nej, idag.
Efter träningen.
Eller nu.


Blev påmind om mitt tidigare ytterst okomplicerade liv idag när jag och tjejerna kollade på lite musikvideor från sent 90-tal och tidigt 2000-tal.
Nostalgitripp.
Det var fint.

(Klicka på bilderna)