puckemumma

Jag är vaken. Sedan tio i morse. Jag borde göra så mycket.
Äta frukost, (jag har tittat in i kylen fem gånger på en halvtimma. Jag är ganska hungrig.) städa mitt rum, inte sitta vid datorn, åka och jobba, plugga.
Varför blir det alltid så att man fastnar här?
Och skriver om ingenting alls.
Å ett tuggummi låg visst här brevid datorn. Frukost.
Tugga, tugga, tugga.
Klippte precis lite i min lugg.. den blev lite kortare. Det är bra då ser jag.
Jag har så tråkigt!
Jag skulle gå och titta på treorna innan de skulle iväg på balen.
Vart fan var dem? Jag kunde inte hitta dem..
Tur att jag bor så nära skolan.
Min bror tittade in på mig igår efter han kom hem. Han hade vart ute.
Jag låtsades sova.
Jag behövde sova
Men jag sov inte.
Igår såg jag Stefans pjäs. Den var fin.
Jag gav Stefan min sista chokladbit för att jag tyckte den var fin.
Jag gillade vad lillasystern sa om att hon inte behövde öppna dörren med ansiktet.
Jag kände igen mig.
Jag behöver inte heller öppna dörren med ansiktet.

---

Igår släpptes en bomb över mig.
Den tickar fortfarande, eller vibrerar.
Den väntar på att få explodera.
Jag kan inte se hur lång tid det är kvar innan den gör det.
Nummerdisplayen är dold.
Men blir det bättre om man vet när man ska explodera?
När man ska krossas?
När man ska dö?
När man ska vakna upp?
Finns det ens någon förutbestämd tid för den?
Jag skulle kunna bära iväg med den här bomben och lägga den någonstans där den inte skulle skada mig.
Men vem vet ifall den skulle detornera när jag vidrör den eller om jag skulle kunna bära den helt tryggt?
Vill jag bära den till ett säkert ställe?
Vill jag vara helt opåverkad efter den här explosionen?
Skulle jag påverkas av den?
Är bomben äkta?
Tänk om den inte är på riktigt.
Vad dum jag skulle känna mig då.
Nu när jag avslöjat att den fallit över mig.
Det hade ju varit lite pinsamt.
Fast den ser äkta ut.
Den låter äkta.
Jag vill att den ska vara äkta!
Jag vet bara inte om jag vill att den ska göra vad det är meningen att den ska göra.
Men det kommer den förmodligen göra även om jag vill det eller inte.
Jag kan inte kontrollera den.
Bomben alltså.
Det är bara jag som ser den.
Det är bara jag som kan rädda mig själv från den.
Eller låta mig hänföras av tickandet.
Av surret.
Av vibrationen.
Det är lätt att bli hänförd.
Att ge efter.
Jag kommer ge efter.
Jag har redan gjort det.
Innan bomben föll.
Jag väntade på den.
Jag skapade mina egna.
I fantasins obegränsade värld.
Nu är den här.
På riktigt.
Den ligger här intill och jag vet inte vad jag ska göra med den.
Men jag älskar den som om jag hade skapat den själv.
Den är bättre än de jag skapade själv.
Så mycket bättre.
Den är ju gjord av en professionell.
Ingen amatör har vidrört den.
Mina amatörbomber detornerade när de var halvfärdiga.
Den professionelles håller en evighet.
Om det var tanken.
Om det är meningen.