puckemumma

Det är ett väldigt starkt ord för att illustrera en mycket stark känsla.
Att älska någon.
Det finns några stycken jag verkligen älskar.
Min mamma, min pappa, min bror Patrik, morfar, min äldsta vän Lisa, Paulina.. och Isak.
Att älska någon är starkt.
Isak är den som senast fått en så prestigefylld plats i mitt hjärta.
Det betyder inte att jag älskar honom mindre än de andra för det.
I mitt hjärta kan man inte bli befordrad eller få en högre nivå av kärlek. Blir det så att man får benämningen "älskad" av mig så har man redan chefspositionen.
Älska är det högsta, det starkaste man kan göra.
Way up there.
Det finns olika plan av att tycka om någon, men det är en annan sak.
På toppen är att älska.
I och med att det är högst upp, det är själva kärnan i mitt hjärta, då blir de problem, besvikelser eller gräl de värsta och största.
Kanske inte utåt sett eller i någon annans ögon, jag är ju trots allt en ganska lugn och sansad person, men inuti mig pulserar varenda åder av en känsla som inte är välbehag.
Det är mycket det som ibland gör att det blir svårt.
Outredda saker med en person som man tycker om men inte har så nära är inte så farliga och ibland kan det faktiskt vara skönt att slippa ta tag i det.
Om man har någonting outrett med en människa man älskar fylls varje sekund av förvirring och angelägenhet att få det löst.
Det är inte så viktigt att kunna lita benhårt på en person som inte är så nära men en människa man älskar.. ja, det behövs.
Det är viktigt med tillit.
Jag brukar vara naiv, blåögd och godtrogen tills jag motbevisas.
Jag vill inte motbevisas.
Om jag blir det av en människa jag tycker om rycker jag på axlarna och säger någonting i stil med "det var väl jävligt onödigt?"
Den anledningen att det blir så mycket större och starkare med en människa jag älskar beror helt enkelt på att personen, som sagt, finns så djupt in i hjärtat på mig, det blir en känsla som fyller hela kroppen.
Hjärtat pumpar runt mitt blod.
De jag älskar pumpar runt mina känslor.
Det är de som har inflytandet. Kontrollen. Fyller hela min kropp.
Det är lätt att rycka på axlarna åt vad en person som man "tycker om" gör mot en, de gör ingen större inverkan på en ändå.
Att förlåta en person som man älskar gör man nästan övonblickligen men det blir djupa sår och de tar tid att läka.
Jag har förlåtit, jag har bara inte glömt.
Jag vill glömma, jag vill visa tillit.
Snälla, bevisa för mig att jag kan göra det.
Jag älskar.
Älska..