puckemumma

Det fuktiga gruset skrapar under hennes klumpiga arbetsskor. Hon tackar stålhättorna för sina hittills torra och intackta tår, samtidigt fördömmer hon dem för den lätt anti-smygsko-effekt som de har. Obemärkt går man ingenstans.

Tidigare på dagen:
Regndropparna är träffsäkra och sprider mörka punkter över hennes skjorta, punkter som spricker upp i blöta rosor. Ingen tänker på att skjortan antar en allt mörkare nyans, gör det att den rysning som kryper sig fram längs hennes ryggrad är någonting hon inte borde bry sig om? Gör det att hon kommer fortsätta bära flänsar fram och tillbaka på den inhägnade gården under de här omständigheterna, utan en jacka eller än mindre en regnjacka att svepa om sig? Nej, verkligen inte.
När hon talar till den rödmosiga mannen knycker han med handleden så att hjälmen han har i handen far fram och tillbaka samtidigt som han drar samman ögonbrynen i ett bekymrat ansiktsuttryck. Den kostym, bestående av auktoritet och pondus, hon kan klä sig i när hon talar med sina överordnade har hon dammat av och dragit på sig. Det faktum att chefer, över lag, är ovana att bli tillrättavisade gör att hon automatiskt hamnar i ett överläge bara genom att våga säga ifrån. Hon har tagit upp arbetssituationen för både sin egen och hennes arbetskamraters skull.
Hon och hennes chef står med sina ryggtavlor mot resten av "sommarbarnen", hon rak i ryggen, stolt och han har huvudet nerböjt för att han ska höra hennes lågmälda ord bättre. När han börjar gå mot bilen vänder hon sig om mot de andra och informerar om att han ska kolla på andra jobb till oss.


Helt plötsligt står hon och ler, fåraktigt.
Hon minns.
Natten.
Och sedan helgen.

Hennes älskade hade legat och hållit om hennes skuldror medan hon andats in hans doft, näsan tryckt mot hans bröst. De trygga fingrarna hade fört hennes motsträviga lugg bakåt över huvudet med jämna mellanrum för att han sedan skulle få vila sin haka mot hennes hjässa, hennes ögonfransar snuddade vid hans hals. Han sa att han inte var trött, ändå låg han där och lekte med hennes hår och väntade på att hon skulle somna i hans famn. Hon älskade honom. Det var det sista hon tänkte innan dvalan föll på.
Hon kände när han drog sig undan, suckade och somnade om. Hon kände när han kom tillbaka, hans fingrar rörde sig fjäderlätt över hennes rygg. Det bästa sättet att vakna även om det är flera timmar kvar till att väckarklockan ska ringa. Hon vet fortfarande inte om det var meningen att hon skulle vakna. Med ett leende över läpparna somnade hon än en gång.

Helgen hade varit underbar. Midsommar hos svärfar med kattungar, regn, färskpotatis, ljuv musik, en långpromenad och diskutioner i det varma skenet från de många stearinljusen.
Följande dag var det möten med hennes mormor och morfar, gos med sysslingen Linnea, groggande med hennes föräldrar, ännu en promenad, en med hennes älskade, hunden Bamse och Mikael, en natt i gästhuset bland fluffiga duntäcken och med älsklingan nära som gällde.


Hon kväver en gäspning. Skulle någon bry sig om hon sov i fikarummet?

Två timmar senare vaknar hon upp brevid sin bror som talar om någonting som hon inte reflekterar över. Han talar ändå inte med henne. Värmen som hon förut inte kände ett spår av har nu infunnit sig och hennes teori om att sömnbrist kan leda till att man fryser lika mycket som om man inte äter. hon sneglar mot närmsta spegel, och för att bekräfta hennes teori är hennes kinder rödlätta och varma. Hon ler och blickar ut över sin arbetsplats.
Nästa år kommer hon sakna shell. Inte så mycket, då hon kommer vara i Skottland med sin älskling eller har skaffat en lägenhet ihop med honom, men lite någonstans djupt inom sig själv.

(Jag och Patrik ska försöka få pappa att vilja adoptera Ture)



(Får se om det går)