puckemumma

Vissa människor påstår att de inte är dumma utan bara har otur när de tänker.. det är ju sådär skönt klyshigt och motsägelsefullt. Men den människan som vill få sig själv att framstå som dum är i själva verket dummare än han tror. Han får andra att tro och tycka att han faktiskt är dum. Och det är inte någon annan än han själv som skapar sin egen image.. givetvis.
Jag kan säga saker ibland som låter så fel att man bara vill begrava huvudet i sanden, odla pung jättefort och sparka sig själv i skrevet och bara rent allmänt försvinna från jordens yta. Det kan vara allt från enormt fel ordval till att man börjar staka sig när man ska säga något klämkäckt. (nördord^^).
Mitt problem är inte att jag har otur när jag tänker.. tänka är jag bra på. Angående att komma fram till klyftiga grejer är jag inte heller särskillt värdelös. Men när det kommer till att säga vad jag tycker och tänker så blir jag ibland verbalt handikappad. Jag glömmer bort hur jag ska uttrycka mig. Vad ska jag säga? Vad var det för ord man brukade klämma in där nu igen? Kommer någon ta illa upp om jag säger såhär? Kan detta misstolkas på något sätt?
Så istället håller jag tyst. Jag skiter i att säga något om jag inte är med människor jag känner mig trygg med. Men det är tur att man är en social kameleont som fort känner sig trygg bland människor i alla fall, somliga fortare än andra. Det jobbiga är att jag ibland inte ens säger vad jag tycker, tänker och vill säga till dem som är närmast heller. Jag får jobba på det.
Jag är inte dum jag har bara otur när jag talar.

Jag säger inte vad jag tänker för jag vet inte hur det kommer låta.
Jag säger inte vad jag tänker för jag vet inte om jag kommer såra någon. (oftast inte med flit alls)
Jag säger inte vad jag tänker för jag gör inte mina tankar rättvisa.


(Självklart är det inte så här varje dag. Jag är en sann periodare även här. But today is one of those bad days.)


Puss mina vänner. (utrymmet för misstolkningar är minimalt.)