puckemumma

Igår framåt sex-sju tiden slog den sedvanliga migränen till
lovely! Jag åkte trots dett bort till rebecka (mycket go tjej, appropå)
och träffade resten av gänget. Stefan hade skrivit en låt om mig.
Och Chuck Norris.
Den var fin.
Vi målade en mycket vacker tavla också.. med grillkrydda, blyerts och bläck!
Framåt elva sprack fasaden och mitt ansikte fick en mintgrön nyans.
Så jag åkte hem innan vi kommit igång vilket var mycket tråkigt.

---

Vaknade med huvudvärken hängandes i pannan som en slemmig
mördarsnigel, och en ungefär lika trevlig känsla i kroppen angående det hela.
Upp och hoppa.
Hittade min mor i köket som var i fullt schå med att äta frukost. Med avsmak
tittade jag på hennes mackor och bestämmde mig för att aldrig äta mer.
Så jag tog en skinkmacka och ett glas vatten.
Mellan klockan 10.30 och 15.30 har jag legat i solen och läst Kim Novak..
När jag hade läst ut den gick jag in.
Solbränd.



Det är lycka!

---

Härom dagen började jag och Isak, under ett av våra mycket intressanta
samtal, tala om varför vissa människor gör sig mindre än vad dem egentligen
är.
Jag har en uppfattning om att det är en brist på vilja att ta ansvar.
Det kan vara ansvar angående vad som helst.
Men ju mer man vet om någonting, hur någonting fungerar, varför man bör
göra på ett visst sätt, vad som är bäst för en själv och människor omkring en
osv. ju mer ansvar får man på sina axlar eller i sina händer. Hur man nu väljer att
se på det. (Den skillnaden säger väldigt mycket om vad man är för person för övrigt.)
Å andra sidan kan det ge en mycket mer framgång eller resultera i roliga händelser
av att ha kunskapen och ta ansvaret för saker och ting.

Låt oss ta ett exempel: En person har precis släpats upp på land efter att ha drunknat.
Han är medvetslös och andas inte.
Du som har gått en kurs i hjärt- och lungräddning känner att du har ansvaret
att rädda den här personen så du gör ditt bästa.
Antingen lyckas det eller så gör det inte det men du hade i alla fall möjligheten
att försöka.
Om du inte hade hade haft kunskapen om hur du skulle göra hade möjligheten att
försöka rädda personen, att ta ansvar över situationen, inte ens infunnit sig.
Frågan är om man vill vara den ansvarstagande personen eller den tysta åskådaren.
Om man vill erkänna sina kunskaper och tillämpa dem eller bara låtsas som att man
ingenting kunde.
Hur som helst så kan man lyckas med mer om man kan mer saker i ett område, right,
om man nu kan de här sakerna och ska lyckas, inom vad det nu är, så får man ta sitt
ansvar angående det hela, eller hur?

Jag är inte en person som tror mig veta för lite om saker och ting, snarare tvärt om.
Jag har fått höra från drös människor att de tycker jag är vis (eller klok).
Det är alltifrån kompisar som inte har kunnat hitta ett bättre ord att beskriva det på
till äldre släktingar och vänner som uttryckt detta.
Vishet är ett ord som kan tyckas ha en ålderdomlig klang för en person i min ålder.
Men om min vishet innebär att jag får lov att svara på frågor som någon 50år äldre
man eller kvinna inte vet svaret på och jag faktiskt kan erbjuda ett svar som dem
och jag tycker är till belåtenhet är jag villig att klä mig i ordets rätta deffinitionskostym.
Att jag sedan behöver ta ansvar för ganska många saker, så som att daska vett i
min bror till exempel, gör ingenting. Det kan jag lätt ta.

Ja, och jag har ett grymt självförtroende :)

---

I alla fall. nu ska det lagas mat inom kort.

kram P